Går vi mot en minoritetsregering med stödpartier?

För den som vill få statsmakterna att lyssna är det viktigt vilken slags regering Sverige har.

När detta skrivs har riksdagen just fällt förslaget om en M+KD-regering med Ulf Kristersson som statsminister. Anledningen till att C och L röstade nej i voteringen var, enligt deras egen utsago, att de inte ville att SD skulle få inflytande över regeringspolitiken.

Det finns de som frågar sig varför inte SD ska ha ett politiskt inflytande som motsvarar deras 17,5 procent av valmanskåren. De blev ju tredje största parti i valet.

Svaret på frågan är enkelt. I en politisk församling får man inflytande som del av en majoritet. Majoriteten kan vara absolut, mer än hälften av de avgivna rösterna, eller relativ, större än något av de alternativ som ställs emot den.

Inflytande beror inte bara på storlek

I en situation där höger och vänster står emot varandra krävs det ofta absoluta majoriteter, då kan ett parti vars medverkan krävs för att den ena eller andra sidan ska få övertaget få ett mycket större inflytande än vad som motsvaras av dess röstandel. Det har gällt för Vänsterpartiet under den gångna mandatperioden, och det gäller för det lilla nordirländska Unionistpartiet som stöder Tories i det brittiska underhuset. Om M+KD-regeringen hade fått riksdagens välsignelse hade SD:s stöd behövts i alla frågor som S+V+MP står enade emot. Partierna på den förlorade sidan får inget inflytande alls, hur stora eller små de än är.

Var regeringsbildningen till sist landar står skrivet i stjärnorna. Min gissning är en S-regering som stöder sig på C, L och MP. Stödet kan bestå av regeringsmedverkan, men också av en avtalad samverkan mellan regeringen och stödpartierna.

En sådan mittenregering kan stödja sig på 167 mandat i riksdagen, vilket är flera än M+KD+SD:s 154 eller V:s 28 mandat. Den regeringen kommer att få igenom sin politik så länge inte höger- och vänsteroppositionen går samman för att fälla regeringen.

För- och nackdelar med att agera stödparti

Det är bra för ett parti att sitta i regeringen. Regeringen tar initiativ, lägger fram förslag för riksdagen, utfärdar lagar och myndighetsinstruktioner, styr över utredningsväsendet, utnämner myndighetschefer och representerar Sverige i olika internationella sammanhang. Det eller de partier som bildar regeringen och är beslutsfattande har det fulla ansvaret för regeringens politik och kan ta åt sig äran för allt som går bra.

Den som har ansvaret får dock även bära hundhuvudet för det som inte går så bra. I en flerpartiregering måste partierna kompromissa, och inget parti kan genomföra sin egen politik fullt ut. Många vill skylla MP:s klena resultat i det senaste valet på partiets regeringssamverkan med Socialdemokraterna.

För ett stödparti förhåller sig saken annorlunda. Något som Vänsterpartiet kan skriva under på efter att i fyra år ha räknat in små och stora framgångar utan att någonsin behöva klä skott för regeringens misslyckanden. Det gick bra i valet också.

De olika ambitionerna mellan en regering och dess stödpartier

Här finns en intressemotsättning. Det regeringsbärande partiet behöver knyta de samverkanspartier som inte ingår i regeringen så fast som möjligt till ett politiskt program som man kommer överens om i förväg. På så sätt vill man undvika att det politiska stödet försvinner när det som bäst behövs, eller att samarbetspartierna trissar upp priset för sin medverkan under resans gång. För stödpartierna gäller snarast det motsatta, att kunna ställa högre krav när det är möjligt och smita ut genom nödutgången om det skulle blåsa alltför hårt.

Därför kommer det knappast att bli några vattentäta politiska avtal. Det politiska språkets förmåga att skyla över motsättningar lär komma till flitig användning när det gemensamma programmet ska utformas. Dessutom är det omöjligt att ta hänsyn till alla framtida utmaningar. Det gör att en regeringskonstellation över blockgränsen där vissa partier ingår i regeringen medan andra utgör stödpartier kan ge nya och oprövade möjligheter för den som vill få regeringen att uppmärksamma angelägna behov.