Bloggarna

Efter Covid-19 – planekonomi utan plan?

Maj 7, 2020

Regeringens krispaket kan hjälpa företag att övervintra under Coronakrisen. Men den stora utmaningen blir att fasa ut akuthjälpen så att företagen tvingas anpassa sig till en ny verklighet efter krisen.

Coronakrisen leder tankarna till ”konsten att koka en groda”, en metafor för att vägen mot katastrofen består av knappt märkbara förändringar (metoden lär dessbättre inte fungera med verkliga grodor).

Under en mansålder har exempelvis tillverkningen av kläder successivt flyttats från Algots i Borås via Portugal till Bangladesh (eller någon annanstans där lönerna är ännu lägre). Därför kan vi i Sverige köpa billiga kläder och få pengar över för att flyga söderöver när vintermörkret eller sommarregnet blir för påfrestande. Bra för oss och för turistbranschen på Gran Canaria och i Österrike (och kanske också för sömmerskorna i Långtbortistan).

Detta kallas globalisering och förutsätter transporter. Varor måste flyttas till konsumenter och sammansättningsfabriker i Sverige. För att hålla nere lagerhållningen ska sakerna helst komma fram just när de behövs, något som förutsätter att transporterna fungerar utan avbrott. Människor måste flygas från Sverige till San Agustín eller Ischgl och hem igen när semestern eller vinterlovet är slut.

Till detta har företagen anpassat sig. Ingen syr kläder i Sverige och inga lastbilar kan tillverkas utan den där sista lilla komponenten från Kina. Många lever på att flytta människor och saker. Eller på att människor kan flytta på sig.

Så kom Covid-19. Från en djurmarknad i Kina via sportlovsfirare från Ischgl. Allt ljus riktades mot folkhälsomyndigheten och de politiska partierna slöt en tillfällig fred. Gamla trätor glömdes och ansvarstagande stor högt i kurs. Socialdemokraternas opinionssiffror rakade i höjden och även moderaterna hängde med en bit uppåt. Sverigedemokraternas uppgång tog en (tillfällig?) paus.

När gränserna stängdes stannade transporterna. Flygplanen är kvar på marken, taxibilarna står stilla. Insatsvarorna uteblir och ingen kan gå på teater eller konsert. När intäkterna försvinner stoppas produktionen, personal blir permitterad och företag går i konkurs. Ingen vet hur länge ekonomin ska ligga i träda eller hur det nya normala kommer att se ut.

Politiken har levererat flera räddningspaket. Det senaste presenterades på valborgsmässoafton. Företag som har tappat omsättning under mars och april ska senast den 1 juli få ett tillfälligt stöd för att överbrygga den akuta krisen och underlätta för att ställa om och anpassa verksamheten.

Perspektivet är kortsiktigt. Som exempel på anpassning skriver regeringen att restauranger kan sälja hämtmat, att taxi kan leverera varor och att tillverkningsföretag kan producera sjukvårdsmaterial. Sådant som kanske behövs så länge krisen varar.

Företagsrepresentanter är glada för pengarna men undrar vad som ska hända sedan. Krisen lär ju fortsätta långt efter halvårsskiftet. Frågan är berättigad.

När smittspridningen börjar minska och effekterna av Covid-19 gradvis klingar av kommer det att dröja innan hela världen öppnas igen. En del av de nya vanor som har utvecklats under den akuta krisen kommer att finnas kvar länge. Det kan gälla videomöten i stället för tjänsteresor och fritidshus i stället för utlandssemester. De som har blivit fattigare i krisen behöver dra in på det som inte är nödvändigt.

Allt sammantaget kommer den verklighet som företagen under lång tid har anpassat sig till inte att finnas kvar. Det kommer inte att göras lika många krogrundor, taxifärder, charterresor eller besök på musikfestivaler som förut. Och det kommer följaktligen inte att finnas plats för lika många företag inom dessa branscher.

För den som vill företräda allmänintresset kommer den utmanande uppgiften att vara hur akuthjälpen ska fasas ut så att företag och branscher tvingas anpassa sig till en ny verklighet efter krisen.

Ingen vill att just hans företag, eller just den bransch som han företräder, ska gå i putten när förutsättningarna har förändrats. Den som har det politiska ansvaret behöver kraft för att stå emot väntade krav på att tillfälliga krisåtgärder ska permanentas. Annars riskerar vi att landa i en planlös planekonomi, där politiska majoriteter blir viktigare för företagens fortlevnad än förmågan att tillgodose kundernas behov.

  2. “Möjligheten att nå framgång hänger inte på hur många som har skrivit under utan på hur väl förslaget är motiverat och hur det passar in i ett större sammanhang”

    Så om vi hypotetiskt tänker att
    9 000 000 svenskar skriver under en namninsamling som inte “är motiverat”eller “inte passar in i ett större sammanhang” så kan ändå en ensam politiker eller hans/hennes politikergrupp i brist på motivering dizza denna namninsamling!??

    Tycker du torgför en starkt antidemokratisk agenda som om den är reell bara leder till att revolution är det enda verktyg som en stor folkgrupp som är eniga i att vilja ändra politiska beslut har att utföra.

    Vi ska inte behöva revolution i modern tid men jag tror att den snart är oundviklig med ett resonemang som mitt citat från dig ovan, förs.

    • Även motvilliga beslutsfattare har svårare att bortse från en opinionsyttring som kommer till rätt instans vid rätt tidpunkt. Vi hjälper gärna till med att klarlägga sådant som ansvarsfördelning, beslutsgångar och hur ett ärende ligger till för att den som vill påverka ett beslut ska ha så goda chanser som möjligt att få genomslag.

    • Det tar ofta ca två år från att man börjar utreda en fråga tills en lag eller lagändring är i kraft, men det kan både gå snabbare och ta längre tid. En regering som tillträder efter ett val hinner alltså gott och väl genomföra lagändringar under mandatperioden.